selakefo
Member
- Reaktionspoäng
- 16
Då de elaka men söta björnarna inte officiellt har förklarat oss artister krig så har vi till slut blivit tvungna att ta saken i egna händer...
Det hela började såhär:
Det var en halvvarm sommardag i juli, artisterna var ute och njöt av solen värmande strålar. På himlen syntes moln, fluffiga som björnpäls och vita som en nykläckt ängel.
Plötsligt fick en av artisterna syn på ett moln som liknade en en björn som fällde en tår, hen funderade på hur det molnet skulle se ut om han istället stod på huvudet och samtidigt studerade molnet. Efter ett tiotal försök och några skrubbsår kom artisten fram till att bjönen såg lika ledsen ut oavsett hur man såg på den.
Några dagar senare syntes en rosa, fluffig liten björn som gick och betade rödbetor på en åker, när rödbetorna började ta slut så såg sig björnen om efter mer att äta, då fick den syn på en av artisterna och tänkte något i still med "Vad gör en artist här? Mitt på ett rödbetsfält, artister äter ju inte ens rödbetor?". Björnen började bli mer och mer nervös när den insåg att födan började sina, så den vände sig till sina lika fluffiga björnkompisar och underbjörnkompisar för att lista ut hur dom kunde få tag i mer föda, helst rödbetor, innan deras magar återigen började eka tomma. Efter några minuter överläggning kom björnarna fram till att det inte kunde vara deras resurshållning som var anledningen till att rödbetorna var slut på åkern. De kom istället fram till att det måste vara artisterna som stulit alla rödbetor och offrat dom till den stora grönsaksguden Sparri Den Helige.
Istället för att fråga artisterna om det fanns fler rödbetor på nästa åker så anklagade björnarna artisterna för stöld och bestämde sig för att jaga iväg artisterna.
Björnarna som är vida kända för att vara ett arrogant släkte tänkte att de kunde jaga bort artisterna genom att bara använda en tass var. Så de satte igång och började kasta björnbär på artisterna, helt ovetandes om att artister älskar björnbär och ofta brukar göra små söta pajer av de goda bären. Så efter några dagar utan ändrad strategi eller ändrat resultat så började björnarna misströsta. En björn sa "Jag tror inte vi kan skrämma bort artisterna på detta vis, det verkar mer som om vi matar dom". En annan björn svarade "Det spelar ingen roll, vår strategi ska fungera oavsett hur lång tid den ska ta att genomföra, om vi så ska begrava dom levande i björnbär så ska vi lyckas".
Så björnarna fortsatte med sin ursprungliga strategi i tre hela dagar.
Artisterna började inse att björnarna skulle kunna vara ett hot om dom bara kom på att dom var just björnar och gick till vildsint attack med tänder och klor istället för att kasta björnbär.
Men artisterna som egentligen gillar björnar bestämde sig ändå för att inte ge sig så lätt, de fortsatte baka björnbärspaj medan de begrundade sina möjligheter. Tillslut kom de gemensamt i grupp fram till att om björnarna så gärna vill ha deras del av skogen så ska dom få den, men inte utan att artisterna har kämpat till sista blods- och svettdroppe.
Artisterna hissade därför en flagga som de visste att björnarna inte kunde läsa, men det kändes på något vis fint att skicka ett budskap till sin gamle vän.
På flaggan stod det:
"Ni kan ta vår plats i skogen, men ni kan aldrig ta vår stridsglädje! Team Artiste' vs. Team CareBears"
Varma hälsningar från ett gäng trötta kulturarbetare!
Det hela började såhär:
Det var en halvvarm sommardag i juli, artisterna var ute och njöt av solen värmande strålar. På himlen syntes moln, fluffiga som björnpäls och vita som en nykläckt ängel.
Plötsligt fick en av artisterna syn på ett moln som liknade en en björn som fällde en tår, hen funderade på hur det molnet skulle se ut om han istället stod på huvudet och samtidigt studerade molnet. Efter ett tiotal försök och några skrubbsår kom artisten fram till att bjönen såg lika ledsen ut oavsett hur man såg på den.
Några dagar senare syntes en rosa, fluffig liten björn som gick och betade rödbetor på en åker, när rödbetorna började ta slut så såg sig björnen om efter mer att äta, då fick den syn på en av artisterna och tänkte något i still med "Vad gör en artist här? Mitt på ett rödbetsfält, artister äter ju inte ens rödbetor?". Björnen började bli mer och mer nervös när den insåg att födan började sina, så den vände sig till sina lika fluffiga björnkompisar och underbjörnkompisar för att lista ut hur dom kunde få tag i mer föda, helst rödbetor, innan deras magar återigen började eka tomma. Efter några minuter överläggning kom björnarna fram till att det inte kunde vara deras resurshållning som var anledningen till att rödbetorna var slut på åkern. De kom istället fram till att det måste vara artisterna som stulit alla rödbetor och offrat dom till den stora grönsaksguden Sparri Den Helige.
Istället för att fråga artisterna om det fanns fler rödbetor på nästa åker så anklagade björnarna artisterna för stöld och bestämde sig för att jaga iväg artisterna.
Björnarna som är vida kända för att vara ett arrogant släkte tänkte att de kunde jaga bort artisterna genom att bara använda en tass var. Så de satte igång och började kasta björnbär på artisterna, helt ovetandes om att artister älskar björnbär och ofta brukar göra små söta pajer av de goda bären. Så efter några dagar utan ändrad strategi eller ändrat resultat så började björnarna misströsta. En björn sa "Jag tror inte vi kan skrämma bort artisterna på detta vis, det verkar mer som om vi matar dom". En annan björn svarade "Det spelar ingen roll, vår strategi ska fungera oavsett hur lång tid den ska ta att genomföra, om vi så ska begrava dom levande i björnbär så ska vi lyckas".
Så björnarna fortsatte med sin ursprungliga strategi i tre hela dagar.
Artisterna började inse att björnarna skulle kunna vara ett hot om dom bara kom på att dom var just björnar och gick till vildsint attack med tänder och klor istället för att kasta björnbär.
Men artisterna som egentligen gillar björnar bestämde sig ändå för att inte ge sig så lätt, de fortsatte baka björnbärspaj medan de begrundade sina möjligheter. Tillslut kom de gemensamt i grupp fram till att om björnarna så gärna vill ha deras del av skogen så ska dom få den, men inte utan att artisterna har kämpat till sista blods- och svettdroppe.
Artisterna hissade därför en flagga som de visste att björnarna inte kunde läsa, men det kändes på något vis fint att skicka ett budskap till sin gamle vän.
På flaggan stod det:
"Ni kan ta vår plats i skogen, men ni kan aldrig ta vår stridsglädje! Team Artiste' vs. Team CareBears"
Varma hälsningar från ett gäng trötta kulturarbetare!