Wrongway
Active Member
- Reaktionspoäng
- 42
Dagen innan sista striden hände det otänkbara.
En timme innan gryningen hördes kyrkklockorna slå.
Man såg röken, röken från mina bybors hus.
Därefter kom skriken.
Allt hände så fort.
Men det började såhär…
Det var en sen tisdags kväll i november, regnet slog mot fönstret och vindarna yrde runt husknuten. Jag hade precis fått höra att ännu en utav mina byar hade fått utstå en plundring ifrån barbarerna. Nu fick det vara nog tänkte jag och tog fram kartan, placerade den på bordet och markerade ut mina och deras marker och byar.
Jag planerade hela natten men det såg mörkt ut, min armé var underlägsen i antal och mina byar för strödda i landet.
Jag gav inte upp. Dagen kom och jag tog min häst till en barbarby där jag möttes utav män och kvinnor som spottade på marken framför min stolta hingst. Jag kom fram till en stor hydda starkt bevakad där jag blev tillsagd att hoppa av min häst medans männen visiterade mig på vapen. När de var klara tog två utav vakterna mig in i hyddan. Där satt en stor muskulös man med många märken på kroppen ifrån gamla och nya strider. Han hade sitt stora svärd i knät och hade en slipsten i handen. Han tittade upp på mig ögonen var svarta som kol samtidigt som han fortsatte slipa sitt vapen.
Med en djup stämma frågade han mig:
- Vad har fört dig hit? Och vad stoppar mig ifrån att ta huvudet ifrån dig här och nu?
- Jag söker en lösning på allt plundrande emot mina byar och städer. Den andra frågan behöver jag inte svara på för vi vet båda att du inte vill ha det så enkelt.
Det blev tyst i rummet, han tittade noggrant på mig, jag antar att han bedömde min karaktär.
Han gav mig ett alternativ.
Att betala honom 80% utav mina byars intäkter varje månad. Jag erbjöd 20.
Han skrattade åt mig och vinkade på vakterna.
Vi ses om en vecka flinade han dovt medans vakterna förde ut mig.
Färden hem kändes förfärlig men jag fick hålla humöret och modet uppe, inte visa sig svag för mina medmän.
Det gick ut en varning till alla mina byar och städer om vad som komma skall och jag kallade på armén.
Folk rymde till huvudstaden i hopp om räddning ifrån barbarernas grymhet.
Alla hjälpte till med uppgradering utav befästningarna, murarna utvidgades och vakten fördubblades.
Det var väldigt tense dagarna innan striden, men sista natten var den värsta. Man hörde familjer gråta för att de troligen skulle förlora sina män och söner. Någon timme innan gryningen då natten var det som mörkast och de flesta ljuden hade försvunnit. Det var då man såg röken ifrån husen, tätt där efter kom skriken.
De hade redan tagit sig innanför murarna. Det yttre försvaret måste snabbt ha tystats utav lönnmördare och bågskyttar. Facklor och öppna eldar i stugor blev till hjälpmedel för bränder de startade mot varje hus. Män sprang ut på gatorna i sina rustningar och försökte föra sina kvinnor och barn mot citadellet. Många stupade i denna nobla gest men en del klarade sig hela vägen.
Citadellet vart skapt i sten och det fanns ingen möjlighet att tända fyr på de lyftande balkarna utifrån. Här utanför samlades soldaterna som sovit innanför murarna för att försvara de försvarslösa.
Armén som legat och sovit utanför murarna vaknar nu till alla skrik samtidigt som barbarerna även där börjat springa igenom lägret och sätta fyr på alla tält.
Det uppstår en sådan panik att männen ej vad vad de skall göra.
Generalen utanför samlar ihop sin armé i den mest avlägsna delen utav lägret för att slå tillbaka. Barbarerna har dragit sig tillbaka medans armén sakta för sig genom sitt ödelagda läger.
Plötsligt hör man ett vinande och generalen skriker “ -PILAR! UPP MED SKÖLDARNA”.
Pilarna var nyslipade och skjutna från en höjd så de slog sig igenom de svagaste sköldarna, män stöp och män skadades. Nu blev de tvungna att röra sig fort, skriken utav barbar hären var nu precis framför dem, men man såg inget för röken ifrån alla tält.
Jag förde ut alla kvinnor och barn ut ur citadellet genom våra dolda tunnlar. Männen kom tätt bakom i full beredskap. Vi hörde hur porten slogs in långt bakom oss. Vi ökade takten men kände oss ändå lite säkrare än förrut då lönngången var gömd bakom en rörlig stenvägg.
Vi tog oss ut vid ett vattendrag och försvann ut i skogen. Här väntar vi nu på att få återvända och leta efter överlevande.
Vart ska vi ta vägen efter det?
Här har ni anledningen till att mina byar nu är grå. Jag hoppas att ni tar upp denna viktiga fråga i alla stammarna på världen.
Ska vi verkligen låta barbarerna ströva fritt?
Senast ändrad:
